Åh åh åh, nu nu nu är jag sådär förväntansfull som ett barn på julafton. Om bara några timmar kommer mina föräldrar passera gränsen mellan Norge och Sverige. Jag kommer dra någon timme tidigare från jobb för att möta upp dem vid hotellet och det första jag kommer att göra är att ge dem båda världens största kram. Och sen ska jag kontrollera bagageluckan och välkommna all min sprit. Givetvis.

Jag är så fruktansvärt glad över att de kommer upp hit till mig. Det känns så overkligt att jag snart kommer sitta i mitt vardagsrum och bjuda dem på kaffe, höra mammas små bitska kommentarer om att det är damm under soffan och Uffes höga skratt när han får reda på att anledningen till att jag bad dem köpa en ny mikro till mig var att den andra exploderade en smula. Tydligen kunde man inte mikra bestick. 

De stannar till Fredag och svitchar med Madde som anländer ungefär samma tid som de lämnar landet. Då kommer kaffedrickandet och turistandet i Frognerparken bytas ut mot vinpimplande på SydÖst och mongodansande på Fugazzi.

Det slog mig hur otroligt jävla lycklig dessa små besök gör mig, de fyller upp mig med en sådant energi och positiv kraft som bara får mig att vilja ha mer, uppleva mer och ge mer av mig själv. Det är 100% framåt och det kändes banne mig när jag var ute och sprang min morgonrunda innan jobb imorse. Det gick lättare, snabbare och framförallt, så gjorde jag det med ett leende på läpparna hela vägen.

Jag älskar så mycket just nu. Det är ju så enkelt.

Imorse tog jag mig från Sköyen där jag hade däckat på S soffa. Han hade tillbringat helgen i Stockholm på eventet "Skärgårdens snabbaste båt" och hade med sig lite godsaker från olika goodiebags. Så, jag hade en liten minijulafton. Det var gött. Men iallafall. Tog bussen in till Centralstation och promenixade därefter förbi Brugata och uppåt mot Mölleparken där jag jobbar. Biten mellan Centralstation och Brugata/Möllergata är och kommer alltid vara en smula kaotisk för mig att passera. Det känns liksom märkligt. Jag har inte riktigt vant mig än. Får väl ge en liten förklaring på vad jag menar för er som inte har varit i Oslo än. Det finns en del av Oslo (Brugata/Grönland/Nedrelökka) som  består av väldigt många uteliggare, narkomaner och tiggare. På dagarna märken man inte av det så mycket, eller jo..om man är ny i staden. Men efter en tid så smälter de in och det förvånade uttrycket försvinner från ens ansikte. Men på morgontimmarna, då är det värst. Det är så påtagligt och så otroligt verkligt. Det tär på mig att gå förbi med en mugg kaffe i handen och en påse med bullar i andra, samtidigt som en man ligger lutad mot en trappuppgång och sjunger om taktoppar och världens alla stjärnor för att han är så hög. Det tär på mig att gå förbi i mina allra nyaste kläder när en kvinna sitter och tigger samtidigt som hon försöker hålla koll på sina tre barn. Det tär på mig att alltid behöva ropa No No No när jag joggar längs akerselvan och blir stoppad av langare som vill att jag ska köpa hasch. Det tär och vetskapen om att jag aldrig riktigt kommer vänja mig och med enkelhet kommer kunna se bort gör mig en smula matt. För samtidigt som jag aldrig vill bli en sådan människa som tittar åt andra hållet, bort från problemen, så är det ändå så jävla jobbigt att se allt som sker och inte kunna hjälpa alla som har det förjävligt.

Men det är så det är, världen kommer aldrig bli som i våra drömmar. Det är bara att acceptera och försöka gå vidare, en dag i taget.

Jag har väldigt lätt att träffa nytt folk men sällan lätt för att låta dem komma mig riktigt in på djupet. När jag flyttade till Oslo
så fick jag en hel drös med nya kontakter och vänner. Men även en speciell vän. En såndär som man delar väldigt mycket med. Det tog några timmar sen klickade vi som om vihade känt varandra sedan sandlådan på dagis. Det är kul. Sådana människor behöver man.

x

Hur mår du? Trött och lite smådeppig.
Skrattar du? Nej, tyvärr inte ikväll.
Gör du saker som får dig att må bra? Imorgon!
Träffar du människor som får din mage att pirra? Ja och det är helt fantastiskt.
Känner du dig starkare eller svagare än förut? Starkare
Saknar du? Honom, Thailand och soulmate.
Tar du hand om dina vänner? Så mycket jag kan.
Älskar du? Ja. Mycket. Ibland för mycket.
Gör du alla de saker du så länge sagt att du ska göra? Nej inte alla. Det är svårt att våga ibland.
Håller du dina löften? Jag försöker.
Längtar du? Tiils den dagen jag kan slappna av helt och känna mig hundra procent redo.
Tänker du? Lika mycket som jag älskar.
Brister du ut i öppna ärliga skratt som kommer ända från magen? Väldigt ofta.
Vill du? Alltid.
Önskar du att det var som förut? Ibland. Små speciella stunder.
Går du vidare? Från det som är värt att gå vidare ifrån.
Gråter du när ingen ser? Även när folk ser.
Vågar du? Till 98 procent ja. Och det är härligt.
Är du lycklig nu? Nej inte än. Men nära.

Första gången jag hörde "The Lake" var på ett tak i Köpenhamn. Det var gryning. Tyst och fridfullt, den tiden på dygnet då då det känns som hela världen var pausad. Vi låg tysta bredvid varandra på filten och bara lyssnade, om och om igen. Medans solens strålar värmde naken hud som våra kläder inte lyckats täcka fann vi oss le mot varandra och tycka att livet var vackert.

Den låten kom och betyda väldigt mycket för mig och det kvittade vart i världen han befann sig, varje gång jag hörde denna låt visste jag att vänskap som våran inte kräver någonting. Den bara finns där, så lätt och kravlös som känslan uppe på taket den morgonen. Jag minns en kväll,jag hade inte hört något från honom på några månader, den kvällen satt jag hemma när mobilen plingade till. Det var ett sms från honom som innehöll en ljudfil  med introt till The lake och därefter orden "Vaknade upp till denna låten imorse och det första jag tänkte på var dig.". Jag minns den gränslösa kärlek jag kände den kvällen. Jag lovade mig själv att alltid hålla fast vid den känslan.

I februari dog en del av mig och jag bröt löftet som jag fick mig själv att lova den kvällen. Marken under mina fötter rycktes bort i samma stund som jag tog samtalet som innehöll besked om hans död.

Det tog några dagar innan jag vågade trycka på play och när jag väl gjorde det kändes det som om mitt hjärta skulle slitas i bitar. 

Det har nu gått några veckor sedan besked om hans död och det gör fortfarande ont när jag tänker på honom. När jag kommer på mig själv att googla artiklar om hans död slår det vetskapen att han är borta för alltid mig så kraftigt att jag får svårt att andas.

Men jag kommer alltid att minnas, självklart kommer jag det. För en människa som Martin glömmer man aldrig.

Det är så lustigt det där med män. Och mej. Jag förstår dem så jävla väl & min intuition puttar alltid iväg mig i den riktning som ger mig mest smärta men så så mycket kärlek. För så är det ju, iallafall för mig, jag vill känna och jag vill känna ordentligt. Det fanns en tid då jag sa att jag aldrig mer skulle involvera mig med en man igen. Jag insåg ganska snabbt att det var både fegt och orättvist mot mig och mitt liv. Och sen mötte jag honom och jag var förlorad igen. Det var så himla fint. Speciellt den natten då vi satt i hans bil, uppe på toppen av Clevers hill och kollade ut på det snötäckta landskapet. Han rökte sina egenrullade ciggaretter, som alla gjorde i våran omgängeskrets. Förutom jag. Av lathet, av irritation att tobaken var precis överallt efter man hade gjort några rolers. Så nej, jag rökte mina Mayfair. De stank mindre . Men tydligen var de farligare brukade han påminna mig om med en vuxen röst som bara han kunde åstadkomma. Äsch, rökning som rökning poängterade jag då. Så satt vi bara där. Ibland nynnade vi på en trudelutt. Kommenterade en sång, beundrade en fågel som slog sig tillrätta i träden framför oss. Men mest av allt njöt vi bara känslan av den totala stillheten den natten. Jag saknar det och det gör ont i hjärtat att även fast jag trillade dit, så trillade han dit värre och jag stack min väg. För det hade aldrig funkat. Efter en tid. Så jag valde att fly än illa fäkta.

Igår gick en man som påminde om honom förbi mig. Hans skäggstubb fick mig att le och krampa på samma gång, och jag insåg att det kommer ta en tid, innan jag kan titta på snötäckta landskap med någon som får mig att njuta av absolut ingenting.

Men jag vet ju, att det kommer ske igen.

När jag var liten så var mina födelsedagar det finaste som fanns, näst efter julafton, men ändå, det finaste. Jag minns hur min mamma väckte mig, oftast med ett vrål då hennes tålamod inte längre existerade efter hennes 15 minuter långa hetsjakt för att få upp mig ur sängen. Men hon väckte mig. Yrvaken (för inte var jag som Lotta på bråkmakargatan, som låtsades att sova när familjen gick upp för trappan sjungandes "ja må hon leva") nej nej nej. Jag sov. Stentungt. Sen vaknade jag, och mitt lilla naiva flickhjärta blev alldeles varmt. Min födelsedag. Sedan åt jag mina mackor, för inte fan fick jag tårta, passade sig inte sju på morgonen. Men det gjorde ingenting, för det var just den dagen, världens godaste mackor. Oftast fick jag någon liten present. En försmak för vad som väntade mig senare på dagen.

Jag minns hur jag hela dagen gick och intalade mig själv att jag minsann inte skulle bli 10 år. Nej nej för helskotta, 12 var åldern! Eller helst av allt, tretton! Jag ville aldrig fylla min förväntade ålder. Jag ville stoppa in min dåvarande ålder i en liten ask, skaka om, blåsa och bli äldre.

Jag fyllde år för några dagar sedan. Det var inget speciellt, min födelsedag firades mer av vänner och bekanta på facebook än av mig själv. Men jag ska ju firas sa de. Sedan satte de samman sina huvud, tätt och sådär konspirasoriskt som man bara ser på tv (eller i mitt vardagsrum). Så ja. Jag antar att det blir en sedvanlig fylleridans på stan. Inget mig emot. Jag lever i princip på vinmonopolet. Skulle kunna ta ett glas nu, bara för att det är så otroligt jävla fantastiskt gott. Fint, då var det sagt, jag är en liten minialkis med alldeles för stor kärlek till nattliga äventyr. Då vet man det. Ni. Jag. Alla. Då fortsätter jag. De vill fira. Jag säger hey why not. Men kan vi skippa temat? Kan vi skippa "ja må hon leva sången", ballongerna och de små talen som jag älskar att hata så mycket? Kan vi?

För ska sanningen fram så blir jag otroligt ledsen av att numera fylla år. Och jävligt bitter. Men det beror nog bara på att jag varje år finner nya skavanker som befläckar min ständigt åldrande kropp. flesta säger att de beror på mitt barhäng. Men jag hänvisar till min ålder och stänger sedan in mig på mitt rum, lyssnar på lite Catherine Wheel, läppjar på rödvinet och försöker skaka av mig stressen av att åldras. Som jag gjorde detta året, på min födelsedag. Det är jobbigt att vara ledsen. För det är inget jag är ofta, så när det väl händer brukar det bli allt på en gång. Framtidsstress, kärleksstress, egostress. Ja allt. Det bara flyter ihop till en jävligt stor röra för att sedan pang, ge mig en käftsmäll och påminna mig om att, ja..din tid tickar. De flesta som hör om min åldersångest skrattar, klappar mig lite lätt på axeln och säger sedan "du har inte ens fyllt 25" Du har länge kvar tills dessa besvär.

Ja, kanske det. Kanske har jag inte fyllt 25. Men när allting sker i en rasande takt och jag tvingas pressa ner mina upplevelser, tankar och känslobagage från ett kringflackande men oj så vackert liv i små små askar som inte längre går att skaka om..ja då är det inte så lätt att känna sig äldst av alla.

Och nej, jag gillar inte julafton längre heller. Men det är en annan historia.