Det är så lustigt det där med män. Och mej. Jag förstår dem så jävla väl & min intuition puttar alltid iväg mig i den riktning som ger mig mest smärta men så så mycket kärlek. För så är det ju, iallafall för mig, jag vill känna och jag vill känna ordentligt. Det fanns en tid då jag sa att jag aldrig mer skulle involvera mig med en man igen. Jag insåg ganska snabbt att det var både fegt och orättvist mot mig och mitt liv. Och sen mötte jag honom och jag var förlorad igen. Det var så himla fint. Speciellt den natten då vi satt i hans bil, uppe på toppen av Clevers hill och kollade ut på det snötäckta landskapet. Han rökte sina egenrullade ciggaretter, som alla gjorde i våran omgängeskrets. Förutom jag. Av lathet, av irritation att tobaken var precis överallt efter man hade gjort några rolers. Så nej, jag rökte mina Mayfair. De stank mindre . Men tydligen var de farligare brukade han påminna mig om med en vuxen röst som bara han kunde åstadkomma. Äsch, rökning som rökning poängterade jag då. Så satt vi bara där. Ibland nynnade vi på en trudelutt. Kommenterade en sång, beundrade en fågel som slog sig tillrätta i träden framför oss. Men mest av allt njöt vi bara känslan av den totala stillheten den natten. Jag saknar det och det gör ont i hjärtat att även fast jag trillade dit, så trillade han dit värre och jag stack min väg. För det hade aldrig funkat. Efter en tid. Så jag valde att fly än illa fäkta.

Igår gick en man som påminde om honom förbi mig. Hans skäggstubb fick mig att le och krampa på samma gång, och jag insåg att det kommer ta en tid, innan jag kan titta på snötäckta landskap med någon som får mig att njuta av absolut ingenting.

Men jag vet ju, att det kommer ske igen.