Det finns få människor som verkligen kommer mig innanför skinnet. Av dessa få så finns det en som inte nog med att hon kan läsa mig genom enbart en blick så har hon fått mig att gråta som ett litet barn på en flygplats i ett alltför varmt land. Och ja, det bör tillägas - det händer väldigt sällan att jag gråter offentligt. Om inte alls.
 
Men hon fick mig gråtandes att färdas till ett annat land, där ett nytt kapitel av mitt liv skulle börja. Och fast att  jag hela tiden visste att den dagen skulle komma, kunde jag aldrig ana att den skulle börja med ett blött ansikte.

Men hon fick mig att gråta, som bara en människa jag verkligen älskar kan. Hon fick mitt hjärta att svida av saknad, som bara en människa jag verkligen har kommit nära kan.

Och idag berättade hon att efter 6 månader på varsitt håll befinner hon sig äntligen i samma stad som mig. Med vilje. Planlagt. Hon har tagit 2 dagar av sin pyttesemester (som inte ens får kallas för semester) för att träffa mig. Hon har tagit 2 dagar från den tid där hon egentligen ska  spendera med sin familj som hon inte har träffat på 6 månader för att träffa mig. Hon har mellanlandat i ett land hon egentligen inte ska till, för mig.

Imorgon kommer mitt hjärta sluta svida för en stund, för att sedan börja igen. Men det gör ingenting, för jag får träffa min själsfrände, sis och fina vän igen. Det är det som betyder något i mitt liv, vetskapen att man alltid kommer hålla ihop med någon som älskar en lika mycket tillbaka.

Det.

Är.

Helt.

Jävla.

Fantastiskt.