Första gången jag hörde "The Lake" var på ett tak i Köpenhamn. Det var gryning. Tyst och fridfullt, den tiden på dygnet då då det känns som hela världen var pausad. Vi låg tysta bredvid varandra på filten och bara lyssnade, om och om igen. Medans solens strålar värmde naken hud som våra kläder inte lyckats täcka fann vi oss le mot varandra och tycka att livet var vackert.

Den låten kom och betyda väldigt mycket för mig och det kvittade vart i världen han befann sig, varje gång jag hörde denna låt visste jag att vänskap som våran inte kräver någonting. Den bara finns där, så lätt och kravlös som känslan uppe på taket den morgonen. Jag minns en kväll,jag hade inte hört något från honom på några månader, den kvällen satt jag hemma när mobilen plingade till. Det var ett sms från honom som innehöll en ljudfil  med introt till The lake och därefter orden "Vaknade upp till denna låten imorse och det första jag tänkte på var dig.". Jag minns den gränslösa kärlek jag kände den kvällen. Jag lovade mig själv att alltid hålla fast vid den känslan.

I februari dog en del av mig och jag bröt löftet som jag fick mig själv att lova den kvällen. Marken under mina fötter rycktes bort i samma stund som jag tog samtalet som innehöll besked om hans död.

Det tog några dagar innan jag vågade trycka på play och när jag väl gjorde det kändes det som om mitt hjärta skulle slitas i bitar. 

Det har nu gått några veckor sedan besked om hans död och det gör fortfarande ont när jag tänker på honom. När jag kommer på mig själv att googla artiklar om hans död slår det vetskapen att han är borta för alltid mig så kraftigt att jag får svårt att andas.

Men jag kommer alltid att minnas, självklart kommer jag det. För en människa som Martin glömmer man aldrig.