När jag var liten så var mina födelsedagar det finaste som fanns, näst efter julafton, men ändå, det finaste. Jag minns hur min mamma väckte mig, oftast med ett vrål då hennes tålamod inte längre existerade efter hennes 15 minuter långa hetsjakt för att få upp mig ur sängen. Men hon väckte mig. Yrvaken (för inte var jag som Lotta på bråkmakargatan, som låtsades att sova när familjen gick upp för trappan sjungandes "ja må hon leva") nej nej nej. Jag sov. Stentungt. Sen vaknade jag, och mitt lilla naiva flickhjärta blev alldeles varmt. Min födelsedag. Sedan åt jag mina mackor, för inte fan fick jag tårta, passade sig inte sju på morgonen. Men det gjorde ingenting, för det var just den dagen, världens godaste mackor. Oftast fick jag någon liten present. En försmak för vad som väntade mig senare på dagen.

Jag minns hur jag hela dagen gick och intalade mig själv att jag minsann inte skulle bli 10 år. Nej nej för helskotta, 12 var åldern! Eller helst av allt, tretton! Jag ville aldrig fylla min förväntade ålder. Jag ville stoppa in min dåvarande ålder i en liten ask, skaka om, blåsa och bli äldre.

Jag fyllde år för några dagar sedan. Det var inget speciellt, min födelsedag firades mer av vänner och bekanta på facebook än av mig själv. Men jag ska ju firas sa de. Sedan satte de samman sina huvud, tätt och sådär konspirasoriskt som man bara ser på tv (eller i mitt vardagsrum). Så ja. Jag antar att det blir en sedvanlig fylleridans på stan. Inget mig emot. Jag lever i princip på vinmonopolet. Skulle kunna ta ett glas nu, bara för att det är så otroligt jävla fantastiskt gott. Fint, då var det sagt, jag är en liten minialkis med alldeles för stor kärlek till nattliga äventyr. Då vet man det. Ni. Jag. Alla. Då fortsätter jag. De vill fira. Jag säger hey why not. Men kan vi skippa temat? Kan vi skippa "ja må hon leva sången", ballongerna och de små talen som jag älskar att hata så mycket? Kan vi?

För ska sanningen fram så blir jag otroligt ledsen av att numera fylla år. Och jävligt bitter. Men det beror nog bara på att jag varje år finner nya skavanker som befläckar min ständigt åldrande kropp. flesta säger att de beror på mitt barhäng. Men jag hänvisar till min ålder och stänger sedan in mig på mitt rum, lyssnar på lite Catherine Wheel, läppjar på rödvinet och försöker skaka av mig stressen av att åldras. Som jag gjorde detta året, på min födelsedag. Det är jobbigt att vara ledsen. För det är inget jag är ofta, så när det väl händer brukar det bli allt på en gång. Framtidsstress, kärleksstress, egostress. Ja allt. Det bara flyter ihop till en jävligt stor röra för att sedan pang, ge mig en käftsmäll och påminna mig om att, ja..din tid tickar. De flesta som hör om min åldersångest skrattar, klappar mig lite lätt på axeln och säger sedan "du har inte ens fyllt 25" Du har länge kvar tills dessa besvär.

Ja, kanske det. Kanske har jag inte fyllt 25. Men när allting sker i en rasande takt och jag tvingas pressa ner mina upplevelser, tankar och känslobagage från ett kringflackande men oj så vackert liv i små små askar som inte längre går att skaka om..ja då är det inte så lätt att känna sig äldst av alla.

Och nej, jag gillar inte julafton längre heller. Men det är en annan historia.