Imorse tog jag mig från Sköyen där jag hade däckat på S soffa. Han hade tillbringat helgen i Stockholm på eventet "Skärgårdens snabbaste båt" och hade med sig lite godsaker från olika goodiebags. Så, jag hade en liten minijulafton. Det var gött. Men iallafall. Tog bussen in till Centralstation och promenixade därefter förbi Brugata och uppåt mot Mölleparken där jag jobbar. Biten mellan Centralstation och Brugata/Möllergata är och kommer alltid vara en smula kaotisk för mig att passera. Det känns liksom märkligt. Jag har inte riktigt vant mig än. Får väl ge en liten förklaring på vad jag menar för er som inte har varit i Oslo än. Det finns en del av Oslo (Brugata/Grönland/Nedrelökka) som  består av väldigt många uteliggare, narkomaner och tiggare. På dagarna märken man inte av det så mycket, eller jo..om man är ny i staden. Men efter en tid så smälter de in och det förvånade uttrycket försvinner från ens ansikte. Men på morgontimmarna, då är det värst. Det är så påtagligt och så otroligt verkligt. Det tär på mig att gå förbi med en mugg kaffe i handen och en påse med bullar i andra, samtidigt som en man ligger lutad mot en trappuppgång och sjunger om taktoppar och världens alla stjärnor för att han är så hög. Det tär på mig att gå förbi i mina allra nyaste kläder när en kvinna sitter och tigger samtidigt som hon försöker hålla koll på sina tre barn. Det tär på mig att alltid behöva ropa No No No när jag joggar längs akerselvan och blir stoppad av langare som vill att jag ska köpa hasch. Det tär och vetskapen om att jag aldrig riktigt kommer vänja mig och med enkelhet kommer kunna se bort gör mig en smula matt. För samtidigt som jag aldrig vill bli en sådan människa som tittar åt andra hållet, bort från problemen, så är det ändå så jävla jobbigt att se allt som sker och inte kunna hjälpa alla som har det förjävligt.

Men det är så det är, världen kommer aldrig bli som i våra drömmar. Det är bara att acceptera och försöka gå vidare, en dag i taget.